I'm always afraid of not being enough to you

Det är en tänkande dag idag, tänker på några av livets stora frågor.. Å blir irriterad på att jag tänker. Tänker på det sätt jag gör. Jag skulle vilja spola fram livet typ 3-4 år, så att allt är fixat- allt sånt med jobb å livet. Vill skaffa eget hem å komma igång med en stadig vardag. En vardag som får mig att vilja vakna varje morgon! Som får mig att vilja öppna ögonen och tänka att "idag blir det en dag av möjligheter". Men det lär nog ta hela sommaren å kanske hela hösten å vintern innan man känner sig stabil å accepterar sig självmed det som är.. Har sjuktsvårt att acceptera sånt som jag själv gör. Jag går runt och ältar allt, sånt som jag kan ta på ett dåligt sätt tas på ett dåligt sätt. Det ältas hit & dit, man är ju rätt dum som person som inte bara slutar och börjar acceptera att jag är jag.Å börja göra saker som jag vill, göra saker som gör mitt liv mer positivt. Och jag bestämmer mitt liv. Ingen ska tala om för mig hur jag ska leva och vara, eller se ut.  Be proud of who you are. Life is what you make it. Stop living in the past. Live life and never regret.  Sluta bry dig om vad alla andra tänker å tycker, medans de stör sig på mig. Ska jag försöka leva livet under tiden. Jag ska inte vara den som står stilla å stampar på samma plats, fastän det känns som jag har gjort det det senaste året. Måste försöka ta klivet ut i det riktiga livet nu! Har 46 dagar kvar på mig att "man up" å fixa livet efter skolan-så att jag inte hamnar i en obekvämsits som att inte ha något att göra. För då kommer jag bara att bli olycklig. Fastän det känns som att jag är bara ett barn, typ 16 år. Å inte redo för det som vuxna gör. Känner mig otillräcklig för sånt grownupstuff, känner mig helt livrädd för att inte längre få vara ett barn å ha den trygghet som skolan gav. Fast jag hatar skolan, så vill jag int lämna den.. Å de gör inte saken bättre att det håller på att börja brinna i knutarna. Det börjar bli ont om tid. Å med de orden börjar låjlåjs hjärna att spinna på högvarv och det byggs upp de värsta tänkbara bilder och situationerna som kan.. Ååå Vill släppa allt tänkande å allt äckligt som jag består av när jag sitter å ältar, släppa allt det dryyyga i min hjärna. Lixom ta det i örat å kasta det en halvmeter upp i luften för att sedan ge den en fet jävlaninjakick i röööven-- de flyyyyyyger ut genom örat. Å medans det lix passerar där, får de gärna ta med sig lite vax. Jag ber om ursäkt för de gånger jag beter mig dåligt eller konstigt. För ibland så försöker jag deala med flera sker samtidigt, och det ska inte låjlåj göra. För då är det oftast någon som hamnar ivägen. I'm sorry. Å när jag hamnar i en tryck situation som i press eller stress så kan jag inte tänka, det kommer upp en storförbannadetävlingsberlinmur upp i mitt huvud, och jag blir låst. Det som sker då, är att allt ältas runtrunt. Jag skyller allt på mig själv, och trycker ned mig under ytan. Men det som sägs----JA, det kastar jag i er ansikte, som ett slags självförsvarsvapen- kattapult. Allt dåligt hamnar på er. Jag är en riktig attentionbitch,och det får ni leva med. Jag blir avundsjuk som fan. Jag vill att folk ska tro på mig, se på mig. Fast samtidigt så är jag väldigt blyg och vill gömma mig. Jag är en ensamvarg som vill stå i centrum. That doesn't make sense. Men det är så jag känner. Ibland blir det jag gör bara fel. Jag försöker göra allt som står i min makt att inte bryta ihop, och så kommer de där känslorna. De gör det inte lättare. Är en känslomässigbitch. Like a dramaqueen. Jag hopas jag blir en vettig männisch i framtiden, en sån som har "innerpeace". Jag skulle vilja vara som min mor. Hon är stark. Hon gör som hon vill. Hon har talets förmåga, kan övertala och tilltala. Hon har gjort sitt liv till ett bra liv. Hon är stolt och nöjd över vem hon är. Hon har en fin familj. Hon har uppfostrat bra. Hon kan känna sig lycklig. Lyckligt lottad. Jag ser folk varje dag, och jag tänker "why can't that be me". Å jag har svaret- cause it not ME. Men jag skulle vilja.... Jag är en drömmare, drömmer med förverkligar inte dem. Ska försöka ändra på det.  Jag skulle vilja ha en såndär bästavän, som alla tjejer har i såna där tjejfilmer. ha en som vet allt om mig, men ändå fortfarande tycker om mig. Jag tror jag försöker för mycket ibland. Jag försöker styra sådant som borde ske av slumpen. Och med de som är med mig- I did never prommis sunschine everyday.

Jag vet inte vad jag vill ha ut av det här inlägget, men det kokar i mig av bubblande blandade känslor som jag inte vet vad jag ska göra med...............